Related Articles
Den talande tystnaden
Text: Leif Paulin
Åldringsvården genomgår genomgripande förändringar. Moderniseras som det heter. Man vill frångå de vedertagna åldringshemmen för att ta ner kostnaderna för att sköta de gamla. Allt det man då hittar på är billigare men också sämre för de gamla.
Och inte alltid billigare heller i slutändan. Så någon måste tänka igenom vad som nu planeras och hur man får en fungerande lösning.
”Bäst är hemvården”
Ja, det fungerar om någon anhörig finns med i hushållet. Men för en miljon finländare är situationen den att man bor ensam. Då innebär hemmaboendet att tala till tysta väggar. Att sitta ensam och vänta på hemvården. Det är som fem minuter med Arne Tammer. För en gammal och dement åldring innebär det enbart osäkerhet, ensamhet och att sitta hjälplös under 23 timmar av dygnet.
För hemtjänsten är inte mera än några minuter per besök och den gamle hinner knappt uppfatta att hemhjälpen är där innan hemhjälpen måste gå, för att hasta till nästa ensamma åldring. Det är en skam att kalla det vård. Och ännu värre att detta erbjuds en dement person.
”Alterneringsvård”
Nästa steg blir att patienten erbjuds en till två veckor på rehabilitering. Sedan är det hemtjänst igen lika länge och igen tillbaka på rehab. Det fungerar inte på en dement patient, som förvillas varje gång flytten sker. Dessutom får patienten inte samma rum utan nya situationer kommer varje gång.
Matsalen ligger åt andra hållet, WC finns nu spegelvänt och alla dörrar är lika i färg och utseende, så hur hitta tillbaks med rullatorn utan hjälp? En dement patient blir sämre av denna ”lösning”. Det är emot all medicinsk vård! Men ekonomin talar högre. Men man får en mera hjälplös åldring som resultat, en som måste få mera vård. Då kostar det ju mera?! Häpp!
”Service Center”
Nästa steg är att stänga alla gamla fungerande åldringsenheter med skicklig personal och bygga nya modeller för åldringsvården, service center. Min mor finns nu i detta skede. Först ska sägas att huset är riktigt bra.
Fin arkitektur, stora rum och väl planerat. Tomten är också väl vald, bakgård med kvällssol och staket som inte liknar Ausvitch om ni förstår vad jag menar. Men då har man ny personal enligt ny arbetsmodell och där ser jag många brister.
Man kokar inte utan maten körs fram med paketbil. Rätt smaklös och okryddad meny. Man tvättar inte utan paketbil kör plastsäckarna till tvätteri så åldringens kläder är borta i två veckor. Det innebär stora svårigheter, för de anhöriga ska förse åldringen med alla kläder. Och för varje liten gul fläck kastas plaggen i bykkorgen. Åldringen vill inte det men personalen är hygieniskt toppskolad. Problemet är anhörigas!
Det finns inte rullstolar och rullatorer heller så de anhöriga skaffar sådana. Mitt i allt är rullstolen borta, ingen vet var. Den hittas i en knut två månader senare!! Den vårdande personalen går i flera skift och ingen vet något och veckorna går. Informationen har man på dator och där sitter den kunniga vårdaren bakom stängd glasdörr och skriver mera filer om vården.
De som finns bland patienterna är köksan som serverar den rostfria maten, dukar bort och laddar diskmaskinen. Också städerskan, som fejar golven, bäddar och putsar WC. Nattetid är en halv sköterska på plats, endera i övervåningen eller i den nedre om akuta situationer inträffar. Patienten sitter ensam i sitt rum eller ensam i dagsalen och stirrar i väggen. Tystnaden talar.
Den anhörigas roll
Enligt den nya modellen ska de anhöriga komplettera vården. Jag besöker min mor varannan dag. Kärrar ut henne med rullstol sommartid (för det gör aldrig personalen). Tar med karameller och frukt (som möglar bort på bordet för personalen befattar sig inte med att se till att åldringen förstår att äta upp eller ta för sig). Jag måste vattna blommorna i rummet (för det gör inte personalen). Ibland hinner de torka bort innan jag komme och vattnar. Och många åldringar får inte besök särskilt ofta.
Att fira mors födelsedag var inget personalen tyckte de skulle ta del i. Ingen kaka bakades (det var gammal stil och gjordes förr, inte mera), inget ljus på bordet (det var brandfarligt) och inget kaffekok för den 92 år fyllande damen, ingenting alls!! Jag bar dit kakor, kaffe, socker och småbröd men vet inte om patienterna fick det.
Mor minns inte, medpatienterna minns inte och ingen har sagt hur det blev. Det bekymrar mig att man inte tycker att en födelsedag är viktig för patienten utan skuffar allt ansvar över på anhöriga.
Sedan lär det finnas en specialansvarig för min mor inom personalen. Under det halvår som nu gått har jag aldrig träffat personen trots att jag går dit varje vecka och ibland dagligen. Fungerar systemet? Annat än på pappret…
Anhörigdagen
En informationskväll ordnades i höstas för de anhöriga. Man skulle anmäla sig till staden för att delta. Jag gjorde det för min bror bor ända i Helsingfors och mina pojkar studerar på annan ort. Jag var den sista anmälda med 26 namn. Vi kom femtio stycken! På plats var åldringscentrets läkare.
Hon bor i Esbo!! Under två timmar fick vi veta hur vården medicinskt sett är upplagd. Den gamle ska acceptera slutskedet och till slut dö i sitt rum. Alla papper sköts av läkarfirman i Esbo ända till dödsattesten i alla fyra exemplar som behövs. Man undrar ju om inte en lokal läkare kunde ha anlitats.
Är det så himla effektivt att ha läkaren i Esbo 500 kilometer från åldringarna, som ju bara blir sjukare tills de slutligen går bort. Den medicinska vården sköts av kompetent sjukskötare via datorn bakom glasdörren på hemmet. Dörren är alltid stängd. Av min mor har jag fått veta att läkaren faktiskt besökt henne en stund i september. Hm…
Stimulansen för dagen
Under hela sommaren ordnades inget alls på hemmet i stimulansväg. Vi beställde Vasabladet till vår mor. Efter två veckor upptäckte personalen att de hade en postlåda utanför huset, där låg tidningarna. Och i förra veckan fick mor inget Vasablad. Pesonalen sade att det kan ta flera dar innan tidningen kommer till mor.
Hon har betalat 350 euro för en årsprenumeration och har som enda nöje att under den långa kvällen på rummet titta i tidningen. Det är anhöriga som ska ordna upp med posten eller Vasabladet om det inte fungerar, så säger personalen.
En dag kom personer till hemmet och ville måla tanternas naglar!! Mor ville inte det. Varför inte ordna med hårklippning istället? Yrkesskolans elever ställer säkert upp på projektet. En terapidag med pappersskräp ordnades nog också men mor ville inte delta, det är ju förnedrande att göra krimskrams men säkert billigt nog. Varför inte garn och handarbete som verkar mera nyttigt? Igen är det anhöriga som ska skaffa garn då.
Det har jag gjort men inget hände sedan. Kassen står oöppnad i mors rum. Men en lucia hade de på besök och det uppskattade säkert alla, också min mor. De flesta dar händer dock inget alls. Dagarna blir långa och åldringen känner sig onyttig. Jag ser mor långsamt tyna bort, bli allt virrigare, gå allt långsammare med sin rullator. Jag räcker inte till och personalen är alltför knappt tilltagen. Varje gång jag kommer slår tystnaden emot.
Leif Paulin
