Fondis, Birra, Lefa

Vaasapedia
Loikkaa: valikkoon, hakuun

Själv satt jag mest i Fondis nedre våning, men stack också in på Birra ibland. Lefa lärde jag känna några år tidigare, innan krogspringandet började, mest 1968, kanske vid tiden för Maximilians. Lite svårt med exakta årtal så här långt efteråt, men hur som helst umgicks Lefa också med oss svenskspråkiga och jag och han hade en del kul tillsammans. Vi pratade om allt möjligt, två oroliga själar som vi var. Författare, som t.ex. Herman Hesse, hade Lefa trots att han var ett par år yngre, nästan alltid läst långt före mig, men skröt aldrig om det.

Jag friidrottade och spelade ishockey, så på det viset hade vi lite olika hobbies/intressen, men det verkade inte spela nån större roll och det var också då en gång som Lefa berättade om sin i skolan nyupptäckta löpartalang, då han i sina vanliga skor (mjuka, breda ?) varit snabbare än övriga i klassen. Som person uppfattade jag Lefa som väldigt snäll på den tiden, men oroligheten och längtan efter något annat framskymtade redan då och lite så var det väl med mig också. 

Kommer ihåg när vi köpte den där marijuanaciggen av en Hesasnubbe. Det var första gången vi rökte och vi tog några försiktiga bloss. Vill minnas att en tredje person var med och att vi sen gick uppför Vasaesplanaden, där sen Lefa höll en av sina berömda tal/monologer uppflugen på en parkbänk. Jag tyckte han var en lysande talare, en sån som man kan lyssna till fast man inte förstår allt han säger. Det var han bra på.   Jag flyttade till Stockholm 20 jan 1970 och då tror jag Lefa redan dragit till Hesa. Sen minns jag inte huruvida vi träffades på 70-talet, men när jag kom hem en gång 1980 (?) eller strax därefter, träffade jag honom precis där vi brukade stå, nedanför fd Wivex. Han hade den där käppenoch den långa halsduken och vi började prata som förr, men jag märkte ju att det inte var samma Lefa och det tog bara några minuter, så berättade han hur det var ställt med honom.

Tror det föll sig alldeles naturligt, då jag själv varit sjukskriven för depression från Svenska Samskolan hela vårterminen 1969 och Lefa var väl insatt i den (bakgrunds) historien. Det är möjligt att han den gången hade permis från Roparnäs sjukhus, men minns inte riktigt. Det var hur som helst, tror jag, sista gången jag träffade Lefa och tror att det sen var Krister Kulju som berättade hur han dött.   Han var nog ett geni den gode Lefa och vi hade nog alla hoppats på en ännu större framgång för honom och ett fortsatt gott liv, men, men.....   En god kamrat och trevlig snubbe gick bort.   Mvh Krister